Hundratusen

Sitter på nattåget från Stockholm mot Enafors i Jämtland. De kommande tre dagarna ska jag och två goda vänner äntligen iväg på vår längdtur i Jämtlandsfjällen. Borde sova. Men jag borde också jobba undan några grejer, så jag sätter mig i korridoren utanför kupén och går igenom mailen. Frida Simonsson från LUF har mailat om hundratusen.se. Bra grej, har jag tänkt när jag skymtat mailet förut i den strida och svårbemästrade mailströmmen. Viktig grej, som jag inte riktigt vet vad det är, som jag ska ta tag i sen – har jag tänkt lika många gånger. Jag tar mig i kragen och läser mailet och kollar på texterna på hemsidan. Oj, vilken bra grej! Oj, ska insamlingen avslutas imorgon? Vad göra?

De tidigare skribenternas texter har ju varit väldigt bra. Jag hinner inte skriva något som matchar dem på ett bra sätt. Fast å andra sidan: Bättre en halvbra text som i alla fall visar att jag och Grön Ungdom stödjer projektet än ingen text alls.

När jag sitter här minns jag en tågresa för någon månad sedan. Jag hade nyss varit på ett utbytesprojekt i Tunisien och träffat egyptiska, libyska och tunisiska unga aktivister och politiker. Hemkommen skulle jag sedan vidare norrut även denna gång. I kupén pratar jag med en svensk kurd från Syrien driver ett eget byggföretag. Ett väldigt intressant och roligt samtal, och jag gläds åt att vi i Sverige har gett honom chansen att bygga ett nytt liv i vårt land. Ett par timmar senare kommer det en ung man ombord på tåget och in i kupén. Han är verkar ganska nedstämd. Han pratar inte svenska utan svarar oss på engelska. Det visar sig att han är tunisier, så jag och byggentreprenören byter till arabiska. Han skiner förvånat upp av att se två personer i Sverige pratar hans modersmål, men hans leende slocknar snart igen. Varför? Han skulle upp till Boden för att söka uppehållstillstånd. Efter kortare perioder i Frankrike och Storbritannien var det nu dags att försöka med Sverige. Svensksyriern beklagar och säger att det är svårt att få uppehållstillstånd i Sverige. Tunisiern har dessutom inga ID-handlingar, och vet inte ens vilket datum han är född! Det ser mörkt ut, eftersom det svenska migrationssystemet kan vara mörkt och inhumant. Han ville inget hellre än att komma hit och börja arbeta och skapa sig ett liv här, men jag är orolig för att vårt stela system satte käppar i hans livsplanehjul. Kanske lever han idag som en av våra papperslösa?

Så, det börjar nästan bli en text det här va? Sen ville projektet ha pengar också. Läser i ett tidigare inlägg att 3000 kr gjort en enorm skillnad i en papperslös människas liv. Ska jag ge samma belopp kanske? 3000 kr är ju en del pengar (Nej, arvodet som språkrör för Grön Ungdom ligger inte på riksdagslönenivå direkt), men å andra sidan är min försvunna nytta från dessa pengar troligtvis väldigt liten jämfört med den potentiella nyttan för en papperslös. Har du en hundring, eller kanske lite mer, att avvara? Flyktingfondens plusgirokonto är 353388-2. Märk din insättning med ”hundratusen”.

Tack!

Björn Lindgren

Språkrör Grön Ungdom

När jag fick förfrågan att skriva för projekt Hundratusen kändes det som något av det viktigaste och mest hedrande förtroende jag fått. Jag skulle kunna skriva om hur jag tycker Sverige fört en horribel asylpolitik, hur ofattbart det är att människor som står på dödslistor ändå skickas tillbaka till sina bödlar eller hur skamligt det är att Sverige bryter mot både den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen. Det kommer jag nog att göra ändå. Men först vill jag berätta varför jag anser att en flyktingpolitik värd namnet är något av det viktigaste ett land behöver. Man brukar säga att ett samhälles välmående bedöms efter hur vi behandlar de mest utsatta. Flyktingar tillhör inte samhällets mest utsatta för att de inte är tillräckligt starka eller uthålliga. De tillhör vårt samhälles mest utsatta för att de saknar grundläggande fri- och rättigheter. Det är saker vi tar för givet. Det låter klyschigt varje gång vi nämner det men det är också sanningen. Jag tror aldrig vi kommer förstå känslan av att inte kunna gå i skolan, inte få ett arbete på lika villkor som alla andra eller inte känna trygghet i det samhälle du lever i. Jag tror aldrig vi kommer förstå känslan av att alltid behöva springa, att aldrig kunna slappna av utan alltid vara på flykt. Det är verkligheten för många i dagens Sverige. Är det ett sådant samhälle vi vill leva i? Är det ett sådant samhälle vi vill att våra barn ska växa upp i?

Hos mig väcktes intresset och engagemanget kring flyktingpolitik när jag läste alla historier om människor som berövats sin frihet i sitt egna land, bara för att komma till Sverige och återigen förlora sin frihet. Alla som läst psykologi eller bara reflekterat över sitt liv inser vikten av att betyda något, att bli sedd och att ha friheten att bestämma över sitt eget liv. Kan ni då föreställa er ett liv där du inte betyder något, där du är osynlig för alla och där dina val aldrig är dina egna? Det går inte att föreställa sig. Men ändå lever så många människor som gömda i vårt land. Vad exakt ska de behöva gömma sig för? För att de vill ha samma rättigheter som FN säger är grundläggande rättigheter? För att de vill ha den frihet de aldrig skulle kunna få i ett liv fyllt av förföljelse och skottlossningar? För att de bara vill behandlas som likvärdiga människor? Istället tvingar vårt samhälle dessa människor under jord. Vi väljer att tro det värsta om människor. Vi väljer att skicka hem apatiska barn med ursäkten att de antingen spelar sjukare än de är eller att de faktiskt kommer få vård i sitt hemland. Förlåt mig Sverige, men någonstans förlorade vi vår väg. Vi kan göra plus och minuslistor kring konsekvenserna av en ökad respektive minskad asylpolitik skulle leda till men då har vi också valt att reducera människor till handelsvaror som endast blir något värda om de kan generera någon vinst till samhället. Jag förnekar inte de positiva effekter som ökad invandring kan ge till ett samhälle men jag tycker inte det borde vara det primära när vi diskuterar flyktingpolitik. För en människas värde kan vi aldrig köpslå om. Det mesta i samhället och världen i stort är föränderligt. Men alla människors lika värde är konstant. Och kommer så alltid att förbli.

Det finns mycket som Sverige kan vara stolta över och med all rätta. Men det finns också saker som vi för evigt kommer att få skämmas över. Många av dessa saker är sådant som vi bara sopat under mattan för att det var bekvämast så. Men de misstag som begåtts genom historien, av Sverige och andra länder, är saker som jag aldrig vill behöva förklara för mina barn. Jag vill aldrig hamna i en situation där jag måste förklara för framtida generationer varför min generation lät detta hända och varför, varför gjorde vi inget när vi kunde hade chansen? Det finns redan tillräckligt många sådana fall genom historien. Vi behöver inte fler. Vi har ett ansvar inför framtiden och kommande generationer att se till att vi står upp för alla människors lika värde. Att vi respekterar och behandlar papperslösa, asylsökande och andra flyktingar som människor med samma rättigheter som oss andra. Allt annat vore ett misslyckande. För min generation. För samhället. För Sverige.

Hanna Lindquist

Aktiv i SSU

”Tack Flyktingfonden för att ni finns, tack för att jag fick pengar, utan er skulle jag inte våga fortsätta vara gömd – och hade kanske varit död nu”
Orden kommer från en gömd flykting, som totalt utlämnad i desperation sökt pengar från fonden och fått ett bidrag på 3000kr.

Att 3000kr kan vara så stor skillnad i någons liv i Sverige är så oerhört svårt att förstå. Men det är den verklighet som faktiskt existerar idag, kanske inte alltid öppet, men den finns där.

Den svenska flyktingrörelsen är bred, det finns en rad olika organisationer som både praktiskt och politiskt försöker förändra och underlätta situationen för flyktingar som kommer till Sverige. Rörelsen är inte alltid samordnad och ibland hämmande politiserad, men har en potential att bli en starkare och bredare opinionsbildande kraft. Flyktingfonden är och vill vara en del av det. Startad och driven av Liberala Ungdomsförbundet – delar fonden ut de pengar som för ändamålet samlats in – till de som anser sig inte kunna återvända efter ett utvisningsbeslut. Helt utan att ta politiska eller andra partiska perspektiv i hänseende.

Xavier är ett tydligt exempel på när flyktingfonden gjort skillnad. Xavier är en man som flydde till Sverige från Elfenbenskusten. Han är döv och kristen och blev därför under lång tid utsatt för trakasserier i sitt hemland. Trakasserier som nådde kulmen när han under ett år fängslades och utsattes för grova övergrepp. Han lyckas på ett otroligt sätt fly och ta sig till Sverige.
Xavier hadde aldrig under sitt 40-åriga liv fått lära sig något egentligt teckenspråk mer än visst kroppsspråk och hade aldrig riktigt haft någon egentlig möjlighet att kommunicera. I Sverige, vid det första samtal migrationsverket alltid genomför med asylsökande, tillkallades en svensk teckenspråktolk som ”översatte” det Xavier försökte visa. Hur tolken överhuvudet taget kunde påstå att hon förstod hans historia är idag ännu oklart.

Under sin asylprocess kom Xavier i kontakt med flera välvilliga personer samt en dövförening .För första gången i sitt 40 åriga liv, lär han sig ett språk, svenskt teckenspråk. När han till följd av det sedan får möjlighet att berätta sin historia för migrationsverket – påstår de att han borde sagt det från början och att det han nu säger är lögn. Därför fick han avslag på avslag och var tvungen att gömma sig under tre år innan hans process kunde startas om och han kunde få asyl direkt. Så här sjukt är vårt svenska asylsystem idag.

Att Flyktingfonden flertalet gånger kunde ge Xavier bidrag gjorde enligt hans egen utsago – att han kunde gömma sig, och stanna. Ögonblicket när jag fick samtalet från Xaviers vän om det positiva asylbeskedet var så oerhört stort. Flyktingfonden gör skillnad.

Alla fall kan inte räddas. På grund av att vi består av ideell kraft har liten möjlighet att följa upp alla de fall vi hjälper. Många gånger, när utvisningar faktiskt, verkställts, får vi inget höra. Ändå är jag övertygad om att de pengar vi har delat ut gör nytta. Mitt i all fruktan för vad som komma skall, all ovisshet för framtiden, har flyktingarna fått stöd från någon. Det rör sig visserligen ofta om ett mycket begränsat ekonomiskt bidrag. Men vi i Flyktingfonden med hjälp av stöd från er ovärderliga givare – har visat att det finns svenskar som bryr sig. Som vill vara med och förändra. För dem som sedan blivit eller nu väntar på utvisning hoppas jag det är ett litet ljus på vägen.

Till alla er som har och kommer ge ett bidrag till hundratusen-kampanjen. Ni är guld värda. Era pengar gör skillnad och bygger hopp i en fruktansvärd mörk och ofta undangömd del av det svenska samhället. Med ert stöd, även om det kanske är enormt, bidrar ni till en värderingsmässig protest mot ett flyktingmottagande som inte fungerar.

Slutligen vill jag passa på att framföra ett enorm tack till hundratusenprojektets initiativtagare Frida Simonsson. Frida har på ett fantastiskt, ambitiöst, professionellt sätt drivit en kombinerad insamlings- och opinionsbildande kampanj. Hon har gjort detta inom ramen för sitt projektarbetet. Jag är övertygad om att hon för längesedan gått förbi de kriterier för ett högsta betyg. Frida är en tjej som kommer gå långt och som vajre dag gör skillnad. För det skall hon, från flyktingfondens sida men också från många av de flyktingar vi hjälpt, ha ett stort tack.
Frida – du är ovärderlig i den svenska flyktingrörelsen.

Jonatan Macznik
fd. Ordförande, Flyktingfonden
Utrikespolitisk talesperson, Liberala Ungdomsförbundet

Det finns många goda skäl till att hålla gränserna öppna och välkomna människor hit från andra länder. Det viktigaste argumentet är medmänsklighet, medkänsla med den som tvingas fly från sitt hem för att undgå förföljelse, tortyr och krig. Det går också att konstatera att fri rörlighet utan hänsyn till mer eller mindre godtyckliga gränser är en mänsklig rättighet. Dessutom finns det ekonomiska argument och det står klart att länder som haft en öppen attityd till migration är de länder som klarat sig bäst ekonomiskt genom historien.

Det är dock en sak att hålla gränserna öppna och en helt annan att på riktigt släppa in dem som kommer hit i samhället. Den som kommer till Sverige från ett annat land kommer att gå många år utan någon vettig sysselsättning – mediantiden för att komma i arbete är sju år, något kortare för män och över tio år för kvinnor.

Samtidigt som flyktingar med läkar- och tandläkarutbildningar i bagaget går arbetslösa, letar sig landstingen till andra länder för att där rekrytera just läkare och tandläkare för att fylla lediga tjänster. Vi tar helt enkelt inte till vara på den kompetens som faktiskt finns här. Fördomar spelar in, men okunskap hos såväl arbetsförmedling som arbetsgivare är sannolikt också en stor bov i sammanhanget. Validering av betyg är krångligt och tar tid. Administration, byråkrati och rädsla och oförståelse för det som inte passar in i den svenska standardmallen, sätter upp stora hinder.

Inte heller är det lätt att komma in på arbetsmarknaden om man saknar utbildning. Det uttrycks ibland från många olika håll att ”vi” beslutat att inte ha en låglönemarknad. Det innebär att den som kommer hit i 35-årsåldern utan utbildning kommer ha svårt att någonsin komma in på arbetsmarknaden. Den som inte har genomgått svensk grundskola och gymnasieutbildning kan omöjligen få andra jobb än de låglönearbeten ”vi” bestämt oss för att inte ha.

Många argumenterar för att det är självklart att vi ska ta emot människor som behöver fly. Om det råder det inga tvivel, det kräver vår medmänsklighet av oss och det vore ovärdigt ett modernt, liberalt samhälle att ens överväga att stänga sina gränser. De flesta glömmer dock att nationsgränsen bara är den första gränsen som måste passeras och många känner att vi är goda människor som låter andra bo här. Den som kommer hit och ständigt känner sig utanför kommer nog inte vara lika övertygad.

Det är förstås bättre att bo i frihet i ett tryggt och stabilt land, än att höra granater och maskingevär runt husknuten om dagarna. Men att knappt ha råd med mer än mat och boende på ett magert bidrag för att det är omöjligt att få jobb, eller att bli motarbetad av
fastighetsägare när man söker lokal att starta ett eget företag i, skapar missnöje och ibland rent av hat. Dessutom är detta ofrivilliga utanförskap grund för främlingsfientliga krafters framväxt som en proteströrelse mot något som inte beror på den som flyttat hit från ett annat land, utan på våra egna tillkortakommanden.

Vi måste bli bättre på att ta till vara på den kompetens som finns i landet. Vi måste skapa möjligheter för alla att få praktik och arbete och vi måste alla, som individer, bli delaktiga i att ge den som nyligen kommit hit till Sverige ett nätverk av goda kontakter, vänner och bekanta. Myndigheterna i Sverige har gång efter annan visat att de
är mer intresserade av byråkrati, kontroll och regelverk än att faktiskt behandla människor som de individer de är. De har inte heller lyckats med sitt uppdrag att integrera människor – helt enkelt för att integration sker i samhället, inte i myndigheterna.

Vi behöver mer civilsamhälle och vi behöver en privatare integration. Vi kan inte längre förlita oss på att ”någon annan”, oftast staten, ska ta hand om alla problem åt oss. Vi måste, som individer, engagera oss och bidra själva! Bara så kan vi ta till vara på den kompetens som finns här, skapa nätverk som kan leda till såväl privat umgänge som
professionella kontakter och jobb, och riva ner de murar som vi fortfarande upprätthåller mot dem vi släppt in i landet men håller utanför samhället. Det är vi skyldiga dem vi bjudit in att bosätta sig här tillsammans med oss.

Per Pettersson
Partisekreterare Liberaldemokraterna och grundare till Frihetssmedjan.se

Alliansens flyktingpolitik har gått från att vara restriktiv till en obehaglig anpassning till det rasistiska partiet, Sverigedemokraterna. Regeringens migrationspolitiska uppgörelse med Miljöpartiet har försämrat möjligheterna att förändra ett i grunden inhumant system som utgår ifrån att asylsökanden har en dold agenda när anländer för att söka skydd i Sverige. Vi har alla ett ansvar att en gång för alla skrota detta system.

Denna jul kommer tusentals familjer att leva som gömda i Sverige. I flykt undan hotet om utvisning till trakasserier och förföljelse, tvingas de leva under mycket svåra förhållande. Många gömda flyktingar utnyttjas av arbetsgivare som ser sin chans att komma runt lagar och regler som råder på svensk arbetsmarknad. Gömda flyktingar har inte heller rätt till sjukvård eller utbildning. De är på många sätt andra eller tredje gradens medborgare.

Dagens svenska flyktingpolitik har två sidor. Å ena sidan ser vi ett repressivt system som inte uppfyller internationella konventioner när det gäller människors rätt till skydd undan förföljelser. Å andra sidan, och som en direkt konsekvens av den första, tvingar systemet flyktingar att gömma sig undan svenska myndigheter för att inte riskera att skickas tillbaka till förföljelser, tortyr och fängelsestraff.

Frågan som många av oss kritiker ställer oss är varför det är så. I debatten, har den moderatledda regeringen tydligt uttryckt att människor med asylskäl eller skäl att återförenas med sina familjemedlemmar kommer till Sverige, måste göra rätt för sig. Med andra ord, har den nuvarande svenska regeringen åsidosatt de konventioner som ger alla människor rätten till skydd och ersatt dessa med en egen definition som innebär att man som asylsökande eller anhörig till asylsökande måste kunna försörja sig i Sverige. Och eftersom samma regerings jobbpolitik inte har arbetslöshetsbekämpning som mål, är förutsättningar för att asylsökanden att försörja sig ytterst begränsade bör Sverige ha en restriktiv flykting- och asylpolitik.

Den svenska regeringen måste garantera att internationella konventioner följs och respekteras. Det betyder en human flyktingpolitik och en amnesti för de som idag håller sig gömda av rädslan för utvisning. Denna jul måste bli den sista under jord för alla de som idag tvingas leva gömda.

Thaher Pelaseyed 

Ordförande Vänsterpartiet Göteborg